Rädsla och propaganda

Temavecka: Säkerhetspolitik 2018

Tysklands propagandaminister Joseph Goebbels håller tal. Radion skvalar i det första utställningsrummet som Karlbergs årskurs 1 passerar på vägen till kalla krigets taggtråd och minfält. Samhällsprogrammets satsning på temat säkerhet tar sig under denna dag olika uttryck - från Brigadmuseum till NWT-huset.

Genom quiz, genomgångar och andra medel kommer eleverna nära både vår nära historia och den värld vi befinner oss i nu. Guidernas pedagogiska hållning triggar igång samtal medan pansarbilar ska provsittas och fälttält undersökas. Kalla krigets terrorbalans med atombomben som det yttersta hotet får eleverna att se kopplingar till den rädsla som ständigt fanns närvarande under kalla kriget och den rädsla de själva känner idag, inför vad Donald Trump och Kim-Jong Un kan ta sig för.

Eleverna får även känna av uppdelningen i öst- och västtyskland genom att slumpas in i olika grupper. De östtyskar som får sitta på sin sida muren i tjugoåtta år tycker det låter som att alla har så roligt på andra sidan. En värderingsövning kring värnplikten sätter sedan riktig fart på diskussionerna om varför man tycker si eller så. Lumpen är ju åter en realitet och något flera funderar kring.

Bussen skyndar sedan ett par kvarter. Innanför NWT:s stora portar porlar glaskonstverket Myternas vatten rogivande. Det är minsann ett annat välkomnande än Goebbels välplanerade indoktrinerande. Men det just den aspekt av säkerhet som propagandaministern står för som vi är intresserade av för tillfället - källkritik och tryck- och yttrandefrihet.  ”Varför ska man ha tidningar?” frågar guiden. Jo, massmediernas roll är en väldigt viktig del i konflikter. De kallas för den tredje statsmakten som kontrollerar makthavare och vad som sker. Men massmedierna kan ju också användas för motsatta syften. Goebbels sände propaganda upp till elva timmar om dygnet.

NWT slår, på samma sätt som skolan, fast källkritikens fundamentala roll och förklarar att detta är nyckeln till att fria journalister behövs. Förutom att kontrollera makthavare så garanterar journalister också sanningen i sina påståenden, något som sociala medier inte kan göra på samma vis. Youtube är exempelvis den största medieutgivaren i världen, men är till stor del censurerad. Den största delen av världens befolkning är inte heller fria att använda tjänsten som de vill. Det är något vi kanske inte tänker på med vårt fria nät. Men när källkritik saknas och myndigheterna bestämmer vad som ska sändas – då verkar inte det som Goebbels säger ändå vara så svårt att tro på.

Text: Stefan Lennemyr

Bild: Helena Johansson, Stefan Lennemyr

Sidan uppdaterades 2018-01-31

Synpunkter på sidan?