Konst

Självbilder och perspektiv

Att ge sig in i Värmlands Museums utställning Secret Love är att ge sig in i ett annat perspektiv än det vi kanske är vana. I form av målningar, foton och video möter vi en kinesisk, icke heterogen kärleksframställning. Yang Guowei visar fotografier på rökande ”lolitafierade” barn i grälla färger som också används för att marknadsföra utställningen, och den ger onekligen betraktaren en känsla.



Centralt i utställningens första rum finns ett intressant niometers streakerfotografi kallat Apollo in Transit av Chi Peng. En naken man som springer förbi parkbänk på parkbänk där det sitter nya betraktare. Andra betydelsebärande foton av Peng visar exempelvis upp föreställningen om vad manlighet kan innebära, i form av en mytisk framställning av den starke hjälten betitlad Now-ing. Det mest intagande verket av honom är kanske ändå Mood is Never Better than Memory-February som visar en storslagen horisont fylld med symbolik på temat ”komma ut”.

I traditionell form men med moderna motiv visar Jiang Qigu genom oerhört enkla tuschteckningar mycket levande manskroppar och djupa känslor i bilder som Dunno what to do. Ren Hang visar i en tolkningspositiv bildserie sammantvinnade kroppar av män och kvinnor som närmast bildar mönster, och Cheng Juanzi och Song Jianing ger oss under titeln Me and I en stilistisk och suggestiv video av två, (eller en) kvinnor (kvinna) som oupphörligt tvinnar ett rep kring den egna kroppen.





Samma motiv som hos de kinesiska utställarna ser vi inte på Sandgrund Lars Lerin som ligger ett par rappa steg bort från Värmlands Museum. Lerins permanenta utställning visar upp bilder ur konstnärens långa konstnärsliv. Men bakom ytan på hans ofta storslaget vemodiga och alltid fantastiskt skickligt utförda målningar kan man skönja något mer än vad som avbildas. Jag vill tro mig förstå att det handlar om identitet och självbild på ett många gånger mer genomgripande sätt än om man skriver det på näsan.



Utställningen visar verk från olika perioder av konstnärens liv och han har onekligen gjort en resa de senaste tjugo åren. Jag kommer själv ihåg hur väldigt svårt det vara att få till en vettig intervju som journalismstuderande på gymnasiet. Nu kan det förstås ha berott på min egen klåparaktighet, men oavsett så är Lars Lerin en för publiken mycket öppnare man nu än han har varit. Det betyder dock inte att han visar allt.



I utställningen möts man av oerhört vackra målningar och översköljs av storslagna scener. Även de små bilderna som ibland trängs om utrymmet och överlappar varandra kan var och en berätta hela livshistorier.



Men du kommer aldrig in i konstnärens egen värld. Han berättar aldrig vad du ska känna, tolka in eller läsa ut. Du inbjuds däremot att glänta på fönstret till ett hyreshus i Munkfors och smygkika in i de brasilianska favelornas lägenheter. Du får titta in genom en sprucken dörr på ett fallfärdigt hus som står övergivet i utkanten av tillvaron och du kan glida fram längs med oljefartygen i hamn och betrakta sjömän i klassiska kostymer. Men vad betyder det? Det måste vara en fråga upp till betraktaren att besvara inför sig själv.
 

Text: Stefan Lennemyr

Bild: Anders Österberg och Stefan Lennemyr

Sidan uppdaterades 2017-10-03

Synpunkter på sidan?