Gunnar Ardelius ger injektion för skrivande

Eleverna i NA1, EE2 och BF2 har träffat en författare. Iförd svarta jeans, en halvslarvigt uppknäppt skjorta och en närmast engelsk grön nyans på kavajen hälsar Gunnar Ardelius välkommen och ber oss åhörare att sluta ögonen. Under ett par minuter får vi sedan visualisera vad vi längtar efter. Både ytliga ting som att komma hem och spela dator, som djupare liggande saker som att träffa en livskamrat. Vi får också visualisera våra rädslor. Och här, menar Ardelius, har vi en grund för författande. ”Det finns mycket rädsla och längtan i mitt skrivande” berättar han.

Gunnar Ardelius är författare med fem böcker på meritlistan och ganska nybliven ordförande för Sveriges Författarförbund, som inhyser kända namn såsom Jan Guillou. Han besöker elever på Karlbergsgymnasiet och berättar om skrivandets hantverk med sig själv och sin egen produktion som utgångspunkt. ”Ni har alla en unik blick på världen” säger han, ”men hur ska man hitta rätt röst att förmedla den med?” Han liknar sitt eget sökande efter denna röst med hur till en början stod och skrek i en megafon från trattändan, men att när han började skriva om sådant som intresserade honom, som låg honom nära, så vände han på megafonen och kunde förmedla mycket med små medel.

En illustrativ bild fastnar tydligt på näthinnan. Med utgångspunkt i hur det gick till när Ardelius skrev sin första bok så ritar han upp linjer som sprider sig, går parallellt, trasslar in sig i varandra, går av och till slut bildar ett stort rotsystem. Ur detta system reser så sig småningom en blomma. En bok. Men rotsystemet symboliserar inte bara den enskilda boken, utan hela författarskapet. ”Våga vara förvirrad” uppmanar Ardelius. Han ser detta som den kreativa process som mynnar ut i en massa uppslag, där man sedan kan välja vilket som passar bäst för den historia man är ute efter att berätta för stunden. Grunden för senare berättelser finns kvar och frodas.

Ardelius läser korta stycken ur sin första bok Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket och pratar kring dem. Om berättarkomponenter och språkanvändning. Om hur man kan jämföra själva skrivandet med att lägga ett pussel, där man börjar med hörnbitarna, fortsätter med resten av ramen för att sedan få till motiv efter motiv tills pusslet nästan lägger sig själv. Det är en crash course i skrivande han bjuder på. Det är inte fullödigt, och kan inte vara det på fyrtiofem minuter. Men det är, som Ardelius själv uttrycker det, en injektion. En påminnelse om att man kan sluta ögonen. Visualisera. Och börja odla sitt eget rotsystem.

Text: Stefan Lennemyr

Foto: Per Elwing

Sidan uppdaterades 2017-10-03

Synpunkter på sidan?