Ett språkligt expresståg med många avstickare

är alldeles fullsatt när Roger Engström presenterar Europeiska språkdagens affischnamn Fredrik Lindström. För många är han förmodligen mest känd som domare i teveprogrammet På spåret, men han har en lång karriär som språkvetare, författare, regissör, komiker etc. bakom sig och ligger nog många lärare varmt om hjärtat. I bruna skor och mörkblå kavajformad jacka med den för honom sedvanliga snusnäsduken i bröstfickan kör han igång ett metaforiskt expresståg av småhistorier, som slutligen kan fogas samman till en enhet med många avstickare och uppehåll. Han pratar redan från början rappt och staplar anekdoter och exempel på varandra.

Lindström hänger löst upp sitt stoff kring några få stora frågor, där den första tar avstamp i varför vi överhuvudtager har ett språk. Människan är det enda djuret som faktiskt har ett språk. Han tillbakavisar, å det bestämdaste, påståendet som vissa gör att djur också skulle kunna ha det. ”Det är skitsnack”, säger han. ”Djur har signalsystem.” Sådana procedurer har också människan, och har haft sedan innan språket kom till. Människans ursprungliga läte är ”öhh”, vilket är samma ljud som när vi idag söker efter ord men inte riktigt finner det. Eller normalläget på AIK:s hejarklack om man får tro Lindströms finurliga humor. Människans signaler utgör betydelsebärande element, som ”bu” eller ”schhh” medan språket istället är betydelselösa ljud. Dessa används istället likt legoklossar för att bilda ord.

Att få denna grund för kommunikation är både intressant och betydelsefullt för att förstå vad Lindström kommer in på härnäst, nämligen dialekter. Dessa, hävdar han, finns även bland djuren och har också funnits långt innan språken utformades. Till allmän förtjusning ges prov på mängder av dialektala skillnader och Lindström berättar levande om dess upplevda värde. Just dialekter har han flera gånger undersökt i detalj, senast i SVT:s Svenska dialektmysterier från 2012. Västsvenska dialekter toppar i popularitet bland svenskar, och det beror på accenten. Särskilt göteborska och värmländska avslutar meningar med att betona sista stavelsen vilket ger en positiv känsla. Vi tenderar dessutom att ta till oss av hur andra ser på oss utifrån vår dialekt, varför vi häromkring torde vara lite gladare än den genomsnittlige svensken.



Under frågan om vem det faktiskt är som har hittat på språket kommer Lindström in på intressanta grundprinciper om skolan. Han konstaterar lite ursäktande att den skolform vi bedriver är en Plan B. Utgångspunkten är devisen att barn lär sig ett språk för att få sin vilja igenom. Man lär sig med andra ord någonting om man har användning för det. I överförd mening ställer han sedan upp ett exempel med ett sjuårigt barn och en utbildad språklärare som båda åker till Ryssland under ett år. Läraren pluggar språket dagarna i ända och kommer när året är till ända prata OK vardagsryska med grov brytning. Barnet som inte fått någon egentlig undervisning alls utan bara lekt och roat sig kommer däremot att prata flytande. Detta eftersom att man lär sig oerhört mycket bättre när man leker sig till kunskapen och man inte är medveten om att man skaffar sig den.

Mot slutet fortsätter Lindström på skolspåret och beskriver det svenska språket som uppdelat i två delar - tal och skrift. Talet är alltid det överlägset snabbaste kommunikationsmedlet och samtidigt det som dras med minst risk för missförstånd. Detta är det primära sättet att göra sig hörd på, medan skriftspråket har uppfunnits för att meddela sig med folk på andra platser och i andra tider. Skriftspråket är ett komplement, eller helt enkelt ett andra språk. Och det är detta andra språk vi egentligen lär oss skolan när vi läser Svenska.

Lindström avrundar efter en dryg timmes underfundigheter och klokskap med en frågestund som sätter igång små samtal och utfall. Mer eller mindre viktiga frågor som uttalet av kex och vad som är den mest svenska svenskan tas upp och genomlyses av en munter Lindström. Expresståget har saktat ner under färden och funnit en stabil gång. Genom rappa uttryck och komiska vändningar har vi sett en brokig språkbild växa fram, och kanske provocerat några längs vägen. Och det är uppfriskande.

Text: Stefan Lennemyr

Foto: Per Elwing

Sidan uppdaterades 2017-10-03

Synpunkter på sidan?