Gitarrer och ljuddämpande mattor ger passion i pluggandet

Ett reportage på Estetprogrammets Musikinriktning

Med benen uppdragna under sig sitter en elev lutad över gitarren på en välanvänd soffa i musikesteternas korridor. Han slår an några ackord, och det svarta hårdrockshåret till trots så är det mjuka poptoner som sprider sig. De virvlar förbi väggmålningen av Gene Simmons åt ena hållet och avklingande tar de sig åt andra hållet förbi skolradiobåset och vidare ut i foajén. Bredvid den svarthårige sitter hans tatuerade kompis med lurarna instoppade i öronen och huvudet omärkligt gungande i takt med musiken i mobilen. När man går förbi släpper lurarna ifrån sig ett par mufflade riff.


En orange- och rödprickig matta sträcker ut sig i den stora studion. Naturligtvis ska den dämpa ljudet från baskaggar och elgitarrer, men den bidrar också med en avslappnad känsla och inbjuder till att sparka av sig kängorna och slå sig ner på närmaste pall. De ljuddämpande panelväggarna belamrade med upphängda gitarrer visar också att vi inte befinner oss i ett normalt klassrum, även om det står några bord och stolar i ena änden och vita tavlan hänger på väggen. I en spretig cirkel sprider notstafflin, trummor och ett keyboard ut sig tillsammans med högtalare som tycks ha staplats med ögonbindel.



Det är i skrivande stund ett trettiotal elever som läser musik som profilinriktning på skolan, men bara ett fåtal treor går Musik på Estetprogrammet. Lärare Henrik Berg berättar om vilka fördelar det innebär för eleverna med estetiska inslag i utbildningen. Han trycker på att det är ett avbrott i det dagliga plugget som utvecklar eleverna på ett personligt plan. Det är nyttigt för skolan i stort också men framförallt vinner eleverna på att ägna sig åt sin passion och det de själva brinner för och tror på, säger han. Efter gymnasiet brukar de som läser på Estetprogrammet ofta gå vidare till folkhögskola, och ibland musikhögskola. De blir musiker, musiklärare, ljudtekniker och så vidare. Alla som läser estetiska inslag på gymnasiet utvecklar dock sitt eget intresse vidare.

Profileleverna i åk 1 ska ha lektion. Quirin Horn har suttit och jammat lite under rasten och är på plats innan någon annan. Jakob Sirén kommer in och trummar taktfast med ena handen på benet, alldeles utan att tänka på det. Sammanlagt samlas nio elever som lärare Jimmy Östlund delar upp i två grupper och dessa får i uppdrag att välja ut en låt som funkar bra att framföra tillsammans som grupp. Quirin tillhör Teknikprogrammet men hade gärna velat gå på Estetprogrammets musikinriktning. Han tycker om möjligheten att kunna spela under skoldagen, och det han ser fram mest mot just nu är de stundande gruppmomenten. Han säger att ”innan jul så har vi spelat tillsammans lite, men nu ska vi lära oss att spela tillsammans.”



Jakob anför den hopplockade gruppen när de står och väljer bland låtarna som finns att tillgå i ett gäng nötta böcker och bland nytrycka ark. Han framstår som lite av frontmannen och spelar karaktäristiskt nog gitarr och axlar sångarrollen när det behövs. Vid hans sida står trummisen David Jansson som på fritiden spelar i samma band. Ida Nilsson spelar flöjt och gruppen letar efter en låt där detta instrument naturligt kan tas in. Hon har spelat på Musikskolan sen hon var liten och tycker det är kul att få ägna sig åt det också mitt uppe i sina studier på Naturprogrammet. Edvin Dannäs utgör den fjärde medlemmen och kommer tillföra fiol till den nybildade kvartetten. Ett antal låtar nagelfars innan valet faller på klassikern Stand by Me, som ger alla i gruppen möjlighet att komma fram.

Arbetet med att lära låten och sätta den egna prägeln tar vid. Edvin slinker iväg för att skaffa en fiol som passar och sladdar rullas ut från materialrummet i bortre änden av salen. Kilometervis av kablar hänger ändå kvar och delar utrymmet med mikrofoner, stativ, högtalare och gitarrer. Härifrån leder dörren in till kontrollrummet där mixerbordet och den tillhörande datorn står. Ett gäng gitarrer står lutade mot mixerbordet också. Förstås. Härifrån spelar man in framföranden i studion, eller för den delen Lindgrensalen som också ligger i direkt anslutning.

Musikkorridoren utanför kantas av dörrar, och innanför dessa finner man mindre salar som fungerar som både lärarrum och undervisningssalar för sång och enskilda instrument. Estetprogrammet och Musikskolan delar ofta lokaler och samarbetar om material och personal. Inne hos lärare Marika Appelholm och folkmusikpedagog Hanna Kull ligger fioletuier i en lång rad längs golvet, längs ena väggen för att ge plats åt en väl insjungen matta som både skapar mysstämning och dämpar ljud. Med knutar och fransar håller den sin plats bland pallar, keyboard och lärarnas skrivbord. Ett par dörrar längre ner i korridoren finner vi Henrik Bergs slagverkssal med olika trumset som välordnade öar. Här sitter Quirins grupp och repar för sig själva.

I studion sitter den andra gruppen kvar och gör detsamma. Ida plitar ner kommentarer bland noterna. Jakob och David testkör sina respektive ackord och Edvin drar sladdar och stämmer en elfiol han har hämtat hos Marika och Hanna. Tonerna slår upp runt om i cirkeln och följer med ut i korridoren, men klipps snabbt av då dörren slår igen. De ska få sätta samman sina olika delar till gruppens helhet i fred. Man får bara hoppas att tonerna lever kvar i musikkorridoren framöver.

Text: Stefan Lennemyr

Bild: Per Elwing

Sidan uppdaterades 2017-11-13

Synpunkter på sidan?