Att skåda och själv beskådas betecknar kreativiteten

Ett reportage på Estetprogrammets Bildinriktning


Marilyn Monroe är den första att betrakta dig när du besöker Estetprogrammets Bildinriktning på Karlberg. Tavlan av henne hänger i trappan ner till det virrvarr av korridorer, salar och gömslen som utgör programmets lokaler. Men hon är ingalunda den sista att följa dig med blicken. Nedanför stentrappan hänger det en samling masker som betraktar de förbipasserande och de som viker in genom någon av dörrarna som står på glänt. När man kommer in i stora ateljén får man glida förbi skogen av stafflin som vuxit upp bredvid dörren för att ta sig fram till de stora bord som upptar största delen av rummet. Uppe längs taket blickar en lång rad före detta estetelevers självporträtt ner mot salen.



Porträtt visar mer än bara yta; insidan kikar fram mellan penseldrag och grafitstreck. Man brukar säga att en konstnär alltid lägger något av sig själv i sina verk, och nog finns förutsättningar för det i ateljén. Salen buzzar av aktivitet där eleverna går in i sina egna världar. Sara Kristiansson står med huvudet på sned och skärskådar de senaste korrigeringarna i ett porträtt på staffliet. Hon går första året på estetprogrammet och berättar att det är något alldeles särskilt med konst. Svårt att sätta fingret på, men det blir mer och mer av det ju mer man lär sig, menar hon. Bredvid Står Julia Bäckström, på samma vis försjunken i porträttbryderier. Hon älskar att hålla på med allt möjligt inom konst, kanske främst akvarell. ”Vi har hållit på med en massa tekniker hittills” säger hon och Sara fyller i att ”vi har fått väldig stor användning av dem också”. Sara håller egentligen mest på med mangateckning, en seriestil som skiljer sig en hel del från realistiskt avporträtterande. ”Men jag kan om jag vill” ler hon, innan hon tar fram blyertsen till ett muttrande ”näsan är svårast”.




Lugn musik från en verkstad längre bort skvalar bakom både elevernas surr och läraren Göran Johanssons tydliga stämma. Den senare står ut när han går från elev till elev och med tydliga gester och skratt visar, förklarar, utmanar. Kring ett av de stora borden sitter Diego Zelaya, Ruben Johansson och Daniel Wiklander försjunkna i att testa olika porträttekniker. Daniel menar att det bästa med ämnet är att det är fritt och flexibelt och Diego hakar på och berättar att de ofta går ner i ateljén på raster för att teckna. Annars är det foto som ligger Diego varmast om hjärtat och det han sysslar med på fritiden, och han funderar på det som ett framtida yrke. Daniel har vissa tankar mot designer, men har inte alls bestämt sig för vad han vill göra efter skolan. Sara borta vid stafflierna hojtar däremot att hon är säker på vad hon kommer satsa på efter gymnasiet, och det är den stora serietecknarutbildningen i Malmö.



Många elever på Karlberg läser Bildprofil, vilket är en form av utökat individuellt val inbäddar i vilket program som helst. Dessa elever finns också utspridda i salarna och arbetar med mängder av olika tekniker och uppgifter. Ida Johansson från NA sitter med en egen lampa som kastar skuggor som hon överför till dukens sandtäckta dyner. Från ateljén sprider små gångar och salar ut sig som en mindre labyrint. I direkt anslutning ligger en sal för digitalt skapande där några väggar är fullsmetade med snygga affischer och andra har bildförvaringsskåp klamrandes längs väggarna. Tysta och med ögonen koncentrerade på pixelnivå sitter elever som läser Individuellt val vid datorerna. Glenn Edvardsson från BF har fått ett externt uppdrag och jobbar just med logotypen som han ska använda på en affisch. Innanför datorerna öppnar det traditionella mörkrummet upp sig, men för tillfället är det bara bilderna uppklistrade på väggarna som ser att någon kommer in i rummet.



De båda lärarna Göran Johansson och Anders Österberg berättar om vad de anser vara det bästa med programmet. ”Man har möjligheten att vara den man egentligen är” med Anders ord. Man är sig själv, har kul och trivs riktigt bra här i salarna. Anders berättar att eleverna är på plats redan fem, tio över åtta. Morgon efter morgon. Det främjar naturligtvis den personliga kontakten, vilket Göran vill beskriva som en grundbult på programmet. Estetprogrammet är studieförberedande och påminner en hel del om Samhäll, men naturligtvis med fokus på de estetiska delarna. ”Det finns ett behov” berättar Göran. ”Man behöver vara kreativ i alla yrken.” Kreativitet tar sig ju olika uttryck, och Estetprogrammet består dessutom av Musikinriktningen och som profil kan man välja Dans.



Bakom Göran och Anders lilla krypin i utkanten av ateljén stöter vi först på Keramikverkstaden, som belamras av byster, skålar, kavlar, penslar. Aliaa Al Ubeidi från EK går Bild & Formkursen och håller precis på att plasta in ett påbörjat ansikte. ”Det svåraste är detaljerna. Det är väldigt känsligt med lera” säger hon. Göran har precis varit inne och gett sina tips och råd för att få till formen på masken. Och få den att öppna ögonen. Bakom en dörr som trängt sig in sig bland avställningsborden ligger en halvt undangömd korridorstump. Från ena hållet hörs en livlig diskussion, och några meter längre in i korridorerna öppnar en biosalong upp sig. En skara bild- och musikesteter samt samhällsvetare spånar idéer för ett filmprojekt. Daniel Günther och Eric Ljunggren Eriksson förklarar att de just nu dryftar idéer för fotot och olika tekniker att använda sig av, för story och scener är de redan på det klara med. Svante Emriksson berättar att det kommer bli en typ av dramakomedi. ”Men råare” flikar Filip Jovanov in. ”En skvätt av komedi” slår Simon H Danielsson fast. Sedan spårar diskussionen iväg igen. Den uppsluppna skaran går helt upp i den framtida Oscarskandidaten och refererar friskt till Apocalypse Now, Psycho och liknande storfilmer. Det är osäkert om någon annan än filmaffischernas granskande ögon ser att den tillfällige besökaren ger sig av.



Det är många elever som sprider ut sig i de olika utrymmena. De har sin blick fästad på pappret, duken, skärmen eller leran i händerna och det hela är lite som en verkstad för fritt skapande. Kurserna går in i varandra och man jobba sida vid sida med andra – man tar intryck av varandra och triggar varandra att tänka utanför boxen. Och det är det estetiskt skapande handlar om. Det rytmiska dunkandet från baskaggar bakom inspelningsstudions dubbeldörrar på väg tillbaka påminner om den andra delen av Estetprogrammet. Men det får bli en annan historia.



Text: Stefan Lennemyr

Bild: Anders Österberg

Sidan uppdaterades 2017-10-03

Synpunkter på sidan?