I föränderliga salar skapas förutsättningar för att tillgodose morgondagens behov

Ett reportage på El- och energiprogrammet

 

En bakdörr står öppen för att släppa in försommarvärmen. Från den lilla metallplattformen ser man elever som gör sina läsuppgifter och sköter rastens snapchattande utbredda på parkbänkar medan en kille i maklig takt cyklar förbi och kisar mot solen. Från fotbollsplanen snabbar sig en liten traktor att komma ur vägen och åter släppa fram fågelkvittret. Tecknen är tydliga och vittnar om stundande ledighet och den sal som bakdörren sitter i är folktom. Men längre in i El- och energiprogrammets lokaler stöter vi på elever på diverse ställen. Det finns arbete kvar att göra innan året ringer ut.



Det är dock inte alldeles enkelt att finna dessa elever. Programmets lokaler snirklar runt i otaliga salar, verkstäder, småutrymmen och arbetsrum. Ett sexhundrafemtiotal kvadratmeter markyta har under årens lopp byggts till, byggts om och förändringarna kan enkelt spåras i hur de råa miljöerna växt fram allt efter hand som behoven har uppstått. Ingen hänsyn har tagits till den omkringliggande stilen och sjuttiotalsorange blandas friskt med marmoflorgrönt och glas. Gnistervita elkablar rusar över spånskivor i långa rader och slinker in kopplingsdosor, plintar och uttag. Uppe mot taket kilar de vidare genom dolda gångar. Några tar sig fram till en larmbox i vit plåt.



Vid just denna box står Liza Karlsson och Maria Crepulja och monterar de sista delarna av ett övervakningssystem.  Detektorn ska upp och sedan är det bara felsökning kvar för att säkerställa att allt fungerar som det ska. De berättar att de tycker att programmet är kul och att en stor behållning är hur de får arbeta med händerna. Maria tycker särskilt att praktikperioden under tvåan har varit både kul och lärorik, då hon fick åka runt till olika platser i stan för att lösa problem. ”Jag fick göra alla typer av arbeten, under handledarens uppsikt” säger hon och förklarar att hon lärde sig väldigt mycket på det viset. Som ett annat exempel på hur programmet gett möjligheter att jobba med större problemlösningar tar Liza särskilt upp ett projekt med solfångare som de två tillsammans arbetade med och även uppmärksammades för i lokalpressen. Det gav naturligtvis ytterligare en sporre att utveckla kunnandet.






 

 

Liza och Maria läser inriktningen Elteknik där man utbildar sig till yrken som just larminstallatör, elektriker och datanätstekniker. På Karlberg finns också Automationsinriktningen inrymt i de stora lokalerna. Läraren Niclas Lindstedt berättar att eleverna i den inriktningen framförallt får lära sig att mäta, styra och reglera processer. Det är sådana processer som styr allt som är automatiserat förklarar han entusiastiskt och räknar upp ett gäng saker, men sammanfattar med att det innefattar ”allt från kaffemaskinen i lärarrummet till kärnklyvningen på Ringhals”. Branschen skriker dessutom efter folk, särskilt servicetekniker som inte går att få tag på i dag, fortsätter han och beskriver att just detta yrke innebär att du får en bil och en kundkrets och blir proffs på ditt område. ”Charmigt, men också lite svårt att förklara helt”.



Någon som fastnat för beskrivningen är André Karlsson. Hans favoritområde är pneumatik och han kan med lätthet se sig själv åka runt för att installera tryckluftskomponenter på fabriker världen över. Just nu sitter han tillsammans med Philip Axelsson och Emil Mossberg vid ett större bord som översvämmas av röda och svarta plus- och minuskablar, ett stort batteri och varsin ljuskopplingslåda. Philip och Emil berättar att de, som många andra på programmet, har valt till extrakurser för att få högskolebehörighet och möjligheten att kunna plugga vidare efter gymnasiet. De menar att programmet lever upp bra till de förväntningar de hade när de började, och att det är de praktiska momenten tillsammans med ett teoretiskt sammanhang som ger kvalitén. 



Det tjuter från bordet bredvid då Emil Svensson och dennes kamrater mäter resistens med multimetrar innan de kan koppla i sina lampor. Längs väggarna löper bord med lådor och ställ med pneumatisk utrustning. Vid en stor ställning för hydraulik står Joakim Wikström och Victor Karlsson i mörkblå overaller och skruvar, drar, känner, lyssnar och byter ut slangar fram och tillbaka. Någonting fungerar inte som det ska och de funderar över hur de ska lösa det. Slutligen inser de att en strypventil krånglar och att de behöver koppla förbi den för att få till rätt effekt. Victor redogör för alla dragningar inför Niclas och på frågan om hur oljan kan cirkulera skämtar Joakim att ”det är magi helt enkelt”.



Medan Joakim och Victor diskuterar huruvida den trasiga strypventilen var en del i uppgiften eller inte och Niclas visar hur hydrauliken fungerar i verklighetens maskiner och med hela kroppen och mycket händer exemplifierar hur en rototilt rör sig finns det ytterligare utrymmen kvar att utforska, spridda fåtöljer att provsitta, fabriksanordningar att inspektera, dörrar i datasalar att kliva ut genom. El- och energiprogrammet bjuder på labyrintiska verkstäder och förborgade utrymmen, men framförallt ges otaliga möjligheter att närma sig sitt framtida yrke på bästa vis.

 

Text: Stefan Lennemyr

Bild: Per Elwing, Stefan Lennemyr

Sidan uppdaterades 2017-11-13

Synpunkter på sidan?