Nya röster behöver ge sin egen historia

Dalslands Litteraturförening har startat ett projekt under ledning av Victor Estby som riktar sig till unga invandrade kvinnor. Det kallas Nya Röster och syftar till att deltagarna får berätta sina egna historier, som sedan ska publiceras i en antologi och släppas i samband med Bokdagarna i Dalsland 2017. Tillsammans med litteraturföreningen har Karlberg genom Lynn Nordin bjudit in Duraid Al-Khamisi att prata om vikten av att berätta sin egen historia.

”Det här är ingen föreläsning, det är ett samtal.” Så inleder författaren och journalisten Duraid sitt föredrag. Han anses ofta vara både en kontroversiell skribent och en nagel i ögat på det mer tillslutna svenska samhället. En sökning på hans namn leder dig snabbt till Flashbacks sörjiga utmarker. Duraid förklarar sin tro på och tillit till det skrivna ordet som en tro på demokrati som man måste ha med sig om man vill skriva och säga något. Han arbetar som frilansjournalist och författare och skriver för bl.a. Svenska Dagbladet och Expressen.

Publiken består under det första passet av skrivarkursen Nya Röster från Dalslands Litteraturförening och nyanlända elever. Framträdandet är inlevelsefullt och Duraid lyssnar mycket intagande på det eleverna säger, kommenterar det och uppvärderar frågeställaren. Publiken, framförallt tjejerna, är mycket på hugget och leder ofta samtalet. En andra föreläsning efter lunch för en blandad elevgrupp kommer inte upp i samma interaktion och träffar inte heller samma innehållsliga mål.

Förra året kom Duraid ut med boken Regnet luktar inte här där han beskriver hur det är att fly sitt hem och börja om på nytt i ett samhälle som inte liknar det egna. Han flydde från Iraks huvudstad Bagdag till Sverige 1994. ”Jag kan berätta om hur kriget var 1991. Jag kan berätta om hur kriget var 1994. Men jag kan inte berätta om hur kriget är 2016” säger han med eftertryck. Han menar att en ynka tweet inifrån Mosul är värd mer än all utländsk journalistik som sprids därifrån. Och i detta ryms hans stora poäng med föredraget. Denna ensamma utsaga kommer nämligen inifrån; från någon som är med och känner platsen. Det handlar om att äga makten över sitt språk och framförallt att ta makten över sin egen berättelse.

Han talar till, och med, invandrare. Alla de som flyr Aleppo, Mosul och Asmara behöver sätta ord på sina egna känslor och tankar och göra detta på sina egna villkor, så att inte detta sker på någon annans villkor. Det är när man har tagit kontroll över sin egen historia som man också kan ta makten över sitt liv, menar Duraid. Den journalistik som bedrivs på många krigsskådeplatser sker från nyhetsbyråer utifrån, så det är viktigt att ge sin egen bild av vad som sker, med den kunskap om samhället, situationen och nyanserna man själv besitter och upplever.

Man skapar uppfattningar genom berättelser. Om man beskriver hur olika folk är, stigmatiserar, dehumaniserar, så är det sedan mycket lättare att svartmåla. Man behöver alltid ifrågasätta, alltid vända på det man hör. Inte bara en gång utan två säger Duraid, och då är han själv journalist och författare. Hans poäng är att han kan skriva om förortens situation, om polisattackerande ungdomar i Husby eller att inte höra till ”vita rum” eftersom han känner förorten, för att han är en del av den än idag och kan ge en rättvisande bild av den. Inifrån. Han ger sin egen berättelse.

Om kanske fem år hoppas han att det finns journalister som pratar med invandrare och inte om dem. Om invandrare tar makten över sina egna berättelser, då har vi alla chansen att bygga upp ett underbart samhälle. Han avslutar med att säga att ”vi är viktiga. Våra liv är viktiga. Våra berättelser kommer leva kvar. Vår plats kommer leva kvar. Det är så vi tar plats i samhället.”

Text: Stefan Lennemyr

Bild: Anders Österberg

Sidan uppdaterades 2017-10-03

Synpunkter på sidan?