Låtsasneutralitet

Dick Harrison

Temavecka: Säkerhetspolitik 2018

”1807 på sommaren, på en flotte, läggs grunderna för Sveriges utrikespolitik” basunerar Dick Harrison ut. Ingen inledning för att smyga igång ämnet utan full gas från första andetag. Harrison är Sveriges kanske mest populäre historiker, prisad författare och känd som exempelvis På-Spåretvinnare. På scen framför publik kommer också estradören Harrison fram. Armarna vevar fram engelsmän, pekfingret hytter åt tyskar och ögonen stirrar ut över publiken när de söker efter ”lilliputtländer”. Historien levandegörs och man hoppar till när artonhundratalskungar och femtiotalsamerikaner skriker ikapp.

Den utrikespolitiska väg som Sverige slog in på i början av 1800-talet gick ut på feghet och konsten att fjäska för stormakterna, menar Harrison. Karl IV Johan inledde fredspolitiken med att Ryssland och Storbritannien båda skulle tycka så bra som möjligt om det lilla hackkycklingslandet i mitten. Och ”det är en bluff!” att Sverige har varit neutrala sedan 1800-talet. Vi har varit opportunistiska och ändrat graden av neutralitet efter behöv för att undvika krig på egen mark, fortsätter han. Men vi har klarat av det galant.

Utrikesminister Östen Undén bestämde efter andra världskriget att Sverige skulle bli officiellt neutralt och sedan fuska mycket bättre än på 1800-talet så att inte folk märkte av vi inte var det, menar Harrison. ”Sverige var så där lite låtsasneutralt.” Exempelvis ska vi ha haft hemliga gerillaplaner, spionaffärer och andra förbindelser med USA under kalla kriget. Ryssarna såg dock igenom detta och sköt exempelvis ner ett påstått svenskt spionplan 1952. Efter murens fall kan inte Sverige ens kalla sig neutralt efter att vi gått med i EU. Den tidigare formen av utrikespolitik har med säkerhet räddats hundratusentals liv, sammanfattar Harrison. Hur framtiden ser ut kan vi däremot inte veta något om.

Text: Stefan Lennemyr

Bild: Stefan Lennemyr

Sidan uppdaterades 2018-01-31

Synpunkter på sidan?